Nu har jag varit hemma en dag efter min underbara vecka hos M.. Och jag saknar honom redan! Varför ska Sverige vara så avlångt för? Det lägger bara en massa mil mellan mig och min underbara pojk/kille/man (vet inte riktigt vad jag kan kalla honom som låter bra... Har beslutsångest...) Men jag är hans och han är min! Det är allt som är viktigt! Och jag är så fantastiskt lycklig med honom!
Men det är det där med avstånd... Men jag klarar det, för hans skull och för min. För jag vill inte vara utan honom, han är för viktigt för att inte klara av det! Och det är underbart att faktiskt få vara hans! Och inte bara göra det till hälften, det vill jag inte mer! Nu kör jag fullt ut och jag älskar det!
Att få vara nära M, den känslan kan jag inte riktigt beskriva.. Jag tycker det är så underbart, lugnt, skönt.. Ja, fridfullt, även om vi gör saker och träffar andra och sånt så är det inget som får mig att må dåligt, inte änns sånt som gjorde mig ont innan! Jag bryr mig inte alls om vad de andra tycker och tänkter längre. Allt som betyder något är M.
Jag satt och funderade tidigare idag på känslan.. Är det detta som är lycka? Att få tillhöra någon, bli omtyckt, respekterad och accepterad för exakt den man är? Med alla skavanker och egenheter och hela bagaget som man bär på? Jag tror det, det gör jag faktiskt. Och det finns ingen utomstående som kan förstöra mitt humör nu. Inte en enda! Jag bryr mig inte om vad alla andra säger om detta, för allt som betyder något är vad jag och M tycker, för det är oss det angår! Inte alla andra.
Men nu ska jag, efter att ha pratat i nästan två timmar med M bara ikväll (pratade tidigare idag oxå), så ska jag sova. Ensam i min tomma säng för visso, men jag klarar mig nog ändå. Bara tanken på M får mig att le, mitt hjärta att slå lite hårdare och jag känner mig lugn, så det ska nog gå bra :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar