Nu är jag på det där spåret igen... Varför kan jag inte släppa det? Det kanske skulle bli lite lättare att leva i nuet om jag bara slutade försöka planera hela mitt liv nu?
Men så är jag ju en hopplös romantiker och vill inget annat än att min prins ska stanna vid min sida för alltid.
Hur kommer det sig att man kan bli så influerad av Disneys filmer?
Jaja, jag konstaterade i alla fall i morse när jag var ute och hämtade ved till brasan att jag vet hur jag vill leva när jag blir stor. Ja, jag anser mig fortfarande vara liten, även om jag förväntas vara vuxen nu. Kan gå så långt som att sträcka mig till att jag ska föreställa en vuxen människa, i alla fall i vissas ögon.
Jag kom alltså fram till hur jag vill bo när jag blir stor. Jag vill bo på landet, inte så som jag gör nu hemma hos mina föräldrar. Visst, jag älskar detta huset, det är här jag växt upp. Men jag vill ha en gård, en riktig gård med djur, och saker att göra om dagarna, även om man inte är på humör alltid. Och jag vill ha en massa hundar (lagom många) och kanske några katter (tror jag måste kompromissa med M, som gärna vill ha en katt eller två) och jag vill ha en stor trädgård. En lada eller två och en traktor, minst. Och inomhus ska det vara stort, öppna ytor, öppen kamin i allrummet, ved i ett skjul utomhus, nära huset. Och jag vill kunna gå omkring på gården, pyssla med saker och vara nöjd med mitt liv (vilket jag onekligen skulle vara om jag bodde på en gård). Så vill jag att mitt liv ska vara. Med min prins vid min sida, barn som springer och leker i trädgården när de är små. Hundar som lyder min minsta vink och kärleken ska genomsyra hela vardagslivet.
Som sagt, hopplös romantiker anmäler sig för tjänstgöring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar