Det har blivit en hel del sömnlösa nätter nu. Jag somnar en, en och en halv timme innan klockan ringer. Jag ligger och snurrar och vågar inte blunda. Bilderna flimrar så fort jag stänger ögonen, oavsett hur trött jag är. De lämnar mig inte ifred så länge jag ligger själv i sängen.
Det enda jag vet hjälper är att sova med M, min fina prins. Men jag kan inte lägga all den bördan på hans axlar, det går inte.
Så jag ligger vaken, nätter i sträck, i väntan på att jag ska somna av ren utmattning, eller att jag ska våga stänga ögonen och möta bilderna, stark i min tro att det bara är bilder, inget annat.. Men det går inte. Jag klarar det inte. Jag vet inte hur jag ska kunna komma ur det.
Kanske borde jag sluta tänka på det, kanske borde jag sluta oroa mig. Men den rationella delen av mig säger att det är bara oro, det är inget som kommer hända än. Det är långt kvar. Men det är inte den starka delen av mig när jag ligger ensam i sängen, utlämnad åt mina egna tankar och rädslor, utlämnad åt bilderna framför mina ögon.
Jag har lovat, och jag kommer hålla det löftet. Jag vet bara inte hur jag ska göra det. Jag vet inte vart jag ska se, hur jag ska klara det. Jag är inte trasig, inte egentligen. Det är bara en tanke som fastnat, som inte borde ha fastnat, som borde vara lätt att skjuta undan. Och det är det, på dagarna, när jag har annat att tänka på, när jag är sysselsatt.
Men då skjuter jag ju bara upp det till kvällen, det kommer inte bli bättre för det.
Det måste få ett slut, och det kommer få ett slut.
Jag lovade det.
Jag lovade min prins.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar